En sak som har hänt den senaste tiden är att jag börjat känns mig så gammal.
Jag kan helt plötsligt få för mig att jag har gjort mitt nu. Att nu återstår bara livet framför spisen och i tvättstugan.
Jag var sugen på att åka ner till syrran och ha kul en helg och bara tänka på mig själv för en gångs skull. Men då blir jag nojjig och fick för mig att jag är för gammal för att dra ut med min unga syster och hennes unga fräscha kompisar som har livet framför sig och inte bakom sig. Tänk om dom uppfattar mig som lika gammal och tråkig som jag själv börjat göra!? Eller ännu värre...att jag framstår som en gammal nucka som fortfarande TROR att hon är ung och i sina bästa år, fast jag inte alls är det.
Brukar inte 30 årskrisen komma när man SNART fyller 30? Jag har ju för sjutton nyss fyllt 27! Men jag känner mig som 47!
Nu tycker ju jag egentligen inte att 30 är nån ålder direkt. För de flesta har livet knappt börjat då. Jag tycker att många 30-40 åringar är unga och fräscha och uppfattas som betydligt yngre än mig. Det är bara Jag som blir gammal :(
Så nä...det här är nog ingen 30 årskris...det är en 50årskris.
Syrran sa iallafall som tröst "Men Linnea, du är ju inte bara en gammal morsa, du är ju fortfarande Linnea också". Kloka ord, jag får väl försöka lyssna på dom, lägga i en hårfärgning så jag ser lite piggare ut och boka den där resan ner till Jönköping snart så kanske det blir folk av mig också.
Skaffar man barn vid 22 och sedan gifter sig och skaffar hus strax därefter så är det väl inte så konstigt att du känner dig gammal, de finns ju de i vår ålder som inte har något av det än... Nog inte så många som har både 2 underbara barn, är gifta med mannen i sitt liv och har ett hus där de bor med perfekta familjen :)
Vilken snäll kommentar av Lisa "du är inte BARA en gammal morsa. :) hahaha!