Måste bara varna känsliga läsare att man kan finna detta lite obehagligt!
Det började den 1 December 2008 fick jag helt plötsligt jätteont i magen. Som kramper. Jag hade precis gått in i vecka 12 i graviditeten.
Jag blev livrädd att det var ett missfall eller nåt på gång så vi åker in till akuten. Där konstaterar dom att det var full fart i magen och inget stog på tok.
Det var antagligen min hosta jag dragit på mig som orsakade kramperna i magen för att magmusklerna blev överansträngda.
Men det var mer full fart i magen än vi visste innan. Det var nämligen 2 bebisar där inne. Enäggstvillingar dessutom.
och tro det eller ej, men jag blev INTE förvånad! Jag hade ju drömt några veckor innan att det var tvillingar så på nåt sätt så kände jag väl på mig det.
Maken blev lite mer förvånad tror jag.
Tove vecka 12
Kajsa vecka 12
Men veckorna gick och jag åkte in och ut på sjukhus p.g.a. mina kräkningar men till slut var det äntligen dags för rutinultraljudet i v. 17+några dagar. Det var DÅ allt rasade!
Första kvinnan som kollade såg plötsligt väldigt orolig ut och var tvungen att hämta en läkare. Jag som läst på lite förstod direkt vad det handlade om innan dom ens sagt något. TTS. Tvillingtransfusionssyndrom!
Vad är då tvillingtransfusionsyndrom?
Vissa enäggstvillingar (om ägget delar sig 2-8 dygnet i graviditeten) delar moderkaka. I dessa fall KAN det bli fel i moderkakan så att det bildas blodkärl i moderkakan som inte ska vara där. Blodkärl som är "ihopkopplade" så att ena tvillingen "tar" blod från den andra. Detta är väldigt eneklt förklarat. Vill du ha en lite utförligare förklaring kan du läsa mer om det Här.
Detta är förstås jätteallvarligt och utan behandling
fanns inte en chans att dom skulle klara sig. Min mage blev även jättestor då det bildades alldeles för mycket fostervatten hos ena tvillingen.
Stor mage v 21+2
Dagen efter skulle vi åka till Huddinge för att göra en operation för att "bota" det här. Men redan tidigt på morgonen några timmar innan vi skulle åka så fick jag värkar. Självklart fick jag panik?! Herregud jag var ju bara i v 18. Kommer dom ut nu så är det kört!
Så fort i bilen till sjukhuset. Där fick jag en spruta som skulle bromsa upp värkarna och sedan fick jag åka ambulans till Huddinge istället för bil med maken som det var tänkt från början. Stackars älsklingen fick åka efter i bilen.
Värkarna lugnande ner sig och jag fick undersökas när jag kom fram så dom inte var på väg.
Läkarna var oroliga och visste inte riktigt om dom kunde genomföra operationen på mig, p.g.a. värkarna. Men sent på natten kom dom in och gav mig beskedet att vi skulle satsa på att operera på morgonen efter om inte värkarna satt igång innan.
Som tur var så gjorde dom inte det. Så på morgonen dagen efter var det dags. Fick spinalbedövning och var vaken under hela operationen. Det var en sk. titthålsoperation (Laparoskopi) så dom gjorde bara ett litet litet hål i magen. Dom brände sönder dom blodkärlen som inte skulle vara där
och sen var det bara att hoppas att det skulle funka. Dom tömde även ur ett par liter fostervatten för att minska trycket i magen. Var den stora mängden fostervatten som gjorde att förlossningen höll på sätta igång tidigare.
Senare på dagen, eller om det var dagen efter...minns inte, var det dags för ett ultraljud för att se om det blivit bättre. Och tänk det såg ut att ha blivit det!
Efter det här så gick jag på ultraljudskontroller minst 3 gånger i veckan och tömdes på nästan en liter fostervatten varje gång. Fostervattenurtappningarna var fruktansvärda. En jättestor och tjock spruta kördes in genom magen (obedövat) sedan ja, drog dom ur vatten med sprutan. Detta kunde ta ganska lång tid,
och vissa gånger gjorde det så
ont att jag bara skrek.
Trotts detta så höll förlossningen på att sätta igång ännu en gång, detta i v 21 om jag inte minns helt fel. Även då fick jag en spruta som skulle få värkarna att avta och sedan tappa ur fostervatten.
Allt verkade flyta på hyffsat iallafall, trots många sjukhusbesök, sprutor och annat. Men i vecka 23 kom nästa bakslag! Tvillingarnas blodflöden såg återigen inge vidare ut på ultraljudet. Nu var det ju även så pass sent att dom inte visste om det var möjligt att göra en ny operation.
Men alltså, återigen till Huddinge. Operationen utförs och vi hoppas att bebisarna får stanna åtminstone några veckor till i magen.
Men dagen efter ser det INTE bra ut. Vi visste ju innan att det var en chansning att operera igen. Ingen kunde garantera att det skulle bli bra, men utan operationen fanns ingen chans att dom kunde stanna i magen mer än nån dag.
Men nu var det bråttom. Bebisarna måste ut IDAG!!! Läkarna ringde runt och försökte få in oss nånstans. Huddinge förlöser bara barn fr.o.m. v 26 eller nåt sånt. Så det blev ambulans till Uppsala och ett Kejsarsnitt så fort som möjligt!
Jag var vaken även denna gång, och var så klart livrädd eftersom jag visste att chansen att dom skulle klara sig var minimal, jag var ju bara i vecka 23+6, och då brukar bebisar väga runt ca 600 gram eller nåt sånt. Magnus stod bredvid hela tiden och vi var lika livrädda båda två.
Dagen flickorna föddes var den 26 Februari 2009. Dom föddes vecka 23+6. Kajsa var 28cm lång och vägde 400 gram. Tove var 27 cm lång och vägde 312 gram.
Kajsa 1 vecka gammal.
Kajsa 3 veckor gammal. Och min hand.
Kajsas blöja...och denna är ändå större än den första hon hade.
Ja, flickorna var väldigt mycket mindre än vad alla hade hoppats på. Alla visste ju att dom var små och troligen lite tillväxthämmade. Men inte SÅ små!
Under kejsarsnittet var rummet fullt av folk. Utöver personalen som "tar hand om mig" alltså utför kejsarsnittet, så var det 2 läkare som skulle ta hand om flickorna och 2 sjuksköterskor som skulle hjälpa dom.
Så fort Tove kom ut så sprang dom iväg med henne, 2 minuter senare kom Kajsa, även henne sprang dom iväg med. Jag bara låg där och visste inte vad som hände. Narkosläkaren som stod bredvid mig berättade att han hann se att det var flickor. Precis som jag hade kännt på mig hela tiden, trotts att jag på något sätt
lyckats övertygas om att det måste vara killar eftersom nästan alla Bergqvistare är killar.
Jag syddes ihop och rullades iväg till en annan avdelning. Magnus, följe med flickorna till neonatalavdelningen där vi nu skulle spendera dom närmaste månaderna.
Innan jag åkte iväg i sängen så fick jag iallafall ett glatt besked. Båda flickorna levde. Dom var nu intuberade (respirator) och låg i kuvöserna.
Några timmar senare fick jag äntligen träffa mina döttrar och min underbara make, som inte nog med att han så klart var himla orolig för flickorna också vart så orolig för mig.
På vägen dit berättade han om hur små dom var. Och vi bestämde att lillflickan skulle heta Tove och "storflickan" skulle heta Kajsa.
Jag som försökt föreställa mig hur små dom var. Det gick inte! När jag såg dom så blev jag helt skakig. Herregud hur skulle dom här små fågelungarna klara sig här ute i stora världen?
Dom var så små att dom skulle kunna fått plats i min hand.
Tyckte man att man haft det tufft under graviditeten så var det inget som kune jämföras med tiden vi hade framför oss nu.
5 dagar senare avled lilla Tove.
Att hon över huvud taget levt dom här 5 dagarna var ett mirakel. Men hon ville nog lära känna oss lite innan hon gick vidare. Och det är vi himla tacksamma för! På kvällen den 3 Mars somnade hon in i sin mammas och pappas famn.
Lilla Kajsa kämpade vidare. Kanske gav Tove all sin styrka till "lillasyster" för att hon skulle klara sig.
De närmaste dagarna, veckorna och månaderna pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Flera gånger under tiden på sjukhuset har Kajsa vart sekunder från att inte klara sig, men gjort det ändå, tackvare sin styrka och den otroligt duktiga personalen i Uppsala.
8 veckor hade Kajsa respirator. Sedan fick hon en "cpap" som hjälpte henne andas istället.
10 veckor var vi i Uppsala. Sedan fick vi komma "hem" till Gävle sjukhus. Där låg vi i 6 veckor innan vi fick komma hem med Kajsa på permision. Då vägde Kajsa nästan 2 kilo.
I slutet av Juli -09 blev vi helt utskriven.
Första kvällen hemma. 12 Juni 2009
Idag är Kajsa ca 1 år och 7 månader, väger nästan 8 kilo och är lite drygt 70 cm lång. Hon är en frisk, glad och jäkligt envis tjej som håller på att lära sig gå för fullt.
Ursh jag gråter när jag läser om Tova. Vad världen är orättvis. Men som du säger ville hon säkert få en chans att träffa er. Ska absolut lägga upp detta, men väntar någon dag eftersom jag lade upp ett "läsvärt" förbara någon dag sedan.